Behöver enbart skriva av mig.

Tänk att man som 16 år skör som porslin och tårar som forsade längst med kinderna. Imorgon är dagen jag hatat mer än något annat. I 3 månader gick jag och hatade på en enda dag i livet. Hatade så mycket så jag inte ens ville gå hem. Bodde hos kompisar för att slippa se mina föräldrar. Att man på något sätt trodde att de aldrig skulle bli lättare. Man insåg fort vilka som va äkta och vilka som bara fanns där när de va 10 minuter ifrån. Jag har idag en sambo hund och hus! Vad mer kan man önska sig som 22 åring. Vad jag inte visste den 17 augusti 2010 va att livet blir lättare! 16 åriga Linn du skulle sätt dig i dag! Du är arbetsledare, du har hittat kärleken i ditt liv! Ni har planer på att bilda familj i framtiden! Lilla linn du skulle sätt vad du gått igenom på 6 år! Du skulle bara veta att de första 9 månaderna i Lysekil skulle bli ett rent jävla helvete. De helvetet kunde vi skitit i med mer erfarenhet på bena. Eller att du aldrig brutit något, de tog 6 veckor så hade du bruten handled som du än idag känner av. Du åkte på bältrosen igen efter du vart ett par kilo ifrån att bli inlagd för anorexia. Den ilska över att du från 4 september 2011 låg inlag i 6 dagar i två omgångar. De tog 7 månader från första symtom tills debatt du fick en diagnos. Så många gånger du legat där på en brits i väntrummet på akuten i flera timmar för inget tagit dig på allvar. En ilskasom grott i kroppen för du inte kunnat leva utan smärta i 5 år. Att mer eller mindre ha ont varje dag. 16 åriga Linn jag lovar de blir bättre! I allt kaos kom min prins in i bilden! Han som räddade mig! Och vi skaffade en hund. Kakan. Framtiden ser väldigt ljus ut! De blir bättre!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0